Motgångar

Det har varit väldigt dålig uppdatering här, vilket jag ber om ursäkt för. Men motgångarna har kommit en efter en, och jag har helt enkelt inte haft tid, ork eller lust att sätta mig ner och skriva.
På vår första masstart på SM i Piteå så kom vi iväg jättebra, och hade ledningen ett bra tag. Men sen blev Lilleman halt, och vi halkade ner och slutade på en tredjeplats. Surt som tusan att när man varit och nosat på guldet och sen bara försvinner den drömmen på nolltid. Men hundarnas hälsa går först, och jag kunde inte pressa honom när han hade ont. 

  
Polarhundsmästerskapet i Norråker blev tävlingen efter Piteå. I Norråker debuterade vi i 6-spannsklassen. 
Första dagen gick åt skogen. Eller i början gick det bra, men sen började Jalle som går i led med sina hyss – snappa jättemycket snö och sen gå ut i djupsnön och stanna där… 

Trots det så körde vi ändå in på en femte plats med bara några sekunder upp till fjärde, och ca 1,5 minut upp till pallen. 

Andra dagen gick dock bättre. Jag flyttade bak Jalle till Ecko i wheel, och flyttade istället fram Hjördis. Hon, Ville och Austre gjorde även tävlingsdebut den helgen. Hjördis hade inte heller gått i led så mycket på träning, så det var en chansning att sätta henne i led. Men hon gjorde det grymt bra! Så bra att vi körde ikapp och förbi den som var framför oss, och sen kom vi nästan ikapp trean. Detta gjorde att vi knep tredje platsen! 

  
Foto: Eva Mårtensson 

Men den glädjen varade inte länge. Resan hem från Norråker kom att bli en riktigt mardröm. Vägen mellan Sveg och Särna var glashal, total blankis. Hela bakdelen av bussen släppte och vi sladdade fram och tillbaka över vägbanan. Sen gick det knappt att få stopp på bilen, vilket gjorde att pappa fick ta hjälp av snövallarna för att överhuvudtaget kunna stanna. Vi skulle helt enkelt inte kunna ta oss en meter till utan snökedjor. Så det var bara ut och försöka få på kedjorna. För att ni ska förstå hur halt det var kan jag ju säga att bara man gick utanför bilen så gled man själv, det gick alltså inte ens att gå utan att glida iväg.  Mamma o pappa ute och försöker få på kedjorna

Efter ett tag så fick vi äntligen på kedjorna ordentligt och kunde rulla vidare sakteligen hemåt. Resan tog ca fyra timmar längre än vad vi beräknat. 

Pappa som haft körkort i över 30 år sa att han aldrig varit med om något liknande. 
Helgen efter Norråker var det dags för SM i Gafsele. Vi rullade upp tidigt torsdag morgon. Hundarna var pigga och glada över att få ut och åka igen. 

Lilleman blev ju halt i Piteå, men hade varit helt symptom fri veckorna innan Gafsele. Så jag valde att chansa och ta med honom, för han är en riktigt klippa när han är i form! 

Denna chansning visade sig inte hålla för fem öre. Hundarna gick superbra! Men när vi inte ens kommit halva banan och vi höll ett högt tempo så började Lilleman bromsa. Jag försökte bromsa ner så han skulle känna sig bekväm. Men han bromsade bara mer och mer ju längre vi körde, och flera gånger tänkte jag att nu bryter vi, detta funkar inte. Jag kände ju självklart dåligt samvete för att jag tagit med honom, men han var ju helt symptomfri. Jag visste ju att antingen så kommer det gå eller så kommer det inte göra det. 
Till slut kände jag att vi kan inte köra längre, han vill ju inte alls. Så jag stannade och försökte få ner honom i slädsäcken – förgäves. Så det var bara att sätta tillbaka honom i spannet igen och köra sakta in i mål. 

Detta gjorde självklart att vi kom in sist. Väldigt besviken, inte på hundarna, men kanske på mig själv. 

Så till dag två tog jag självklart ur Lilleman ur spannet och körde endast med fem hundar. Men redan efter nån kilometer så kände jag att något inte stämde. Det var verkligen inget tryck alls i hundarna. Visst att det var tyngre spår än dag ett, men man brukar ändå känna trycket i hundarna. Men det existerade inte. Redan ute på spåret hade jag bestämt mig för att bryta tävlingen. Vi skulle köra in i mål, men att starta dag tre fanns inte. Hundarna var inte sig själva, så skulle aldrig starta och riskera något med dom. 

Resan hem skulle tydligen inte gå felfritt denna gång heller. När vi endast hade fem mil kvar hem så havererar motorn. Som tur var var vi precis vid en stor parkering som vi kunde rulla in på. Och när vi öppnar motorhuven så är hela motorutrymmet fyllt med olja. Så det var bara att ringa bärgare, så vi kunde få hem hundarna. Vi kom hem till slut välbehållna, dock bilen mindre välbehållen…   Olja i hela motorrummet… 

 Hemma efter att bärgaren hjälp oss

Sen så var det Nornäsdraget i helgen. Vi var osäkra på om vi ens skulle komma iväg dit eftersom vi inte har någon bil eller släp för att kunna transportera hundarna. Först var planen att vi skulle åka med Ylwa, men sen fick hon förhinder vilket gjorde att hon inte kunde komma upp. Så då var det ju bara att ställa in allt. Men som tur var fick vi låna ett släp, vilket var guldvärt! Tusen tack till Sara och Tobias! 

Tävlingen gick dock inte som planerat denna gången heller. Hundarna gick verkligen superbra första halvan, då kände jag att om vi kunde hålla det tempot hela rundan så skulle vi kunna ha en hyfsad chans om guldet. Men efter halva banan så kändes det som hundarna bara dog. Antingen var det för värmen eller om skitet efter SM fortfarande satt kvar. 

Jag valde dock ändå att starta dag två eftersom hundarna var pigga och glada och hade bra aptit. 

Men redan efter några kilometer börjar allt krångel. Först ett skitstopp på en av ledarhundarna vilket ledde till trassel, vilket ledde till ett ankarstopp. Sen körde vi ett tag till, ledarhunden gick ut i djupsnön. Trassel. Ankarstopp igen. Körde lite till, då var det skitstopp på andra ledarhunden. Trassel. Ankarstopp än en gång. Och när vi väl körde så fanns det inget tryck i hundarna alls. Så efter andra stoppet gav jag upp allt vad tävling hette, och körde bara turkörning – lät hundarna gå i sitt tempo. 

Förmodligen så är det något skit hundarna har i sig eftersom dom inte orkar vad dom borde. 

Denna säsong blev långt ifrån planerat. VM blev ju inställt, noll flyt på tävlingarna, och bussen som gick sönder. Jag blev även uttagen i landslaget till IFSS EM i Norge som går av stapeln i helgen. Men eftersom hundarna inte är fräscha och vi inte heller har någon buss så kan vi ju inte åka. Väldigt surt att inte kunna åka när en sån här chans ges. 

Motgångarna har tagit hårt. Jag som pluggar på annan ort och bor borta på veckorna och sitter på buss 8 timmar varje vecka för att kunna komma hem varje helg för att träna hundarna, och då offrar väldigt mycket och lägger ner otroligt mycket tid. Så då när det väl gäller och det går som det gått, då tar det hårt, det känns som så meningslöst allt det man gjort inför säsongen. 

Men men, nu ska vi bara försöka få helt friska hundar, ladda om, och försöka hitta tillbaka till glädjen igen. Nu är det bara mysturer i härligt vårvinter väder som gäller! 

  

Foton från PM i Norråker av Martin Wagenius

About majaantoniusson

Kennel Fenrisulven startade i slutet av 1980-talet och föder upp renrasiga Siberian Huskies. Under åren har vi i avelsarbetet strävat efter att bibehålla det rastypiska hos Siberian Huskyn, samtidigt som vi arbetat hårt och målinriktat för att om möjligt ytterligare förbättra dess egenskaper. Vi har fokuserat på aptit, tassar, mentalitet samt bättre uthållighet och fart.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s