Vassa hundar = bra draghundar?

Det är sällan jag skriver mina tankar och åsikter på sociala medier. Just av den anledningen att det är så mycket skit-kastning. Folk som tror dom är världsmästare på allt – kan allt och vet bäst om allt.Och absolut kan väl folk få tro det, men då måste man också vara ödmjuk. Och inte börja kasta skit direkt någon inte har samma åsikt eller tankesätt som en själv.

Hur som helst, så har jag nu lite tankar och funderingar som jag skulle vilja ventilera mig om.

Vi här hemma är väldigt förskonade mot slagsmål. Och då har familjen ändå haft hundar i ca 30 år, och aldrig haft ett riktigt grovt slagsmål. Och det är väl av den enkla anledning att en viktigt del i vårt avelsarbete är att hundarna ska vara snälla och harmoniska, att vi inte accepterar hundar som muckar och skapar spänningar. Vi kan alltid ha alla hundar tillsammans i rasthagen efter träning utan problem. Självklart går inte alla ihop i hundgårdarna, det hade varit lite för bra för att vara sant. Precis som med oss människor så är min/våran filosofi om hundarna att dom behöver inte älska varandra, men dom måste kunna acceptera varandra.

Häromdagen när jag skulle ut och träna hundarna, så fick jag det första slagsmålet. Inget allvarligt, men en av hundarna fick en skråma. Detta bråk skapades egentligen inte av aggression, utan av adrenalin. Ena tiken har blivit väldigt het i starten på senaste tiden. De flesta som går bredvid henne försöker ignorera henne. Men igår blev hon lite väl het, och tiken som gick bredvid tröttnade på hennes stim och sa ifrån. Vilket ledde till ett lättare slagsmål som slutade med ett litet sår.

Detta är inget vi vill ha, eller orkar med. Det blir extra jobb att behöva hålla koll, och det skapar spänning och otrygghet i spannet.

Så min fundering i detta: Hur tänker ni som avlar i syfte för att få fram vassa hundar? Oftast då en avel med en hög inavels-procent. Jag vet att mångas syfte är att de tror att hundarna får ett bättre draghuvud, och hårdare pannben vilket då ska göra att dom springer bättre. Visst finns det många vassa hundar som springer väldigt bra. Men se på mina hundar och många andras. Som sagt, jag kan gå med alla mina i koppel bredvid varandra innan start. Alla kan gå med alla i spannet. Och alla kan gå tillsammans i rasthagen efter träning utan problem. Det är nog ingen av mina hundar som oprovocerat skulle starta bråk. Och visst nu ska jag inte höja dom till skyarna, men mina hundar springer väldigt bra även fast dom är lugna, harmoniska och snälla. Det är inte för intet vi har kört hem SM-medaljer och kört flera stora mästerskap.

Vi har även en ras att bevara. Som rasstandarden lyder:

Egenskaper / Mentalitet

Rasen har hög arbetsmoral, stor flockinstinkt och vänligt temperament. Den är mjuk, livlig, utåtriktad och uppmärksam. Vuxna hundar kan uppvisa ett värdigt och aningen reserverat beteende. Hundar som är skygga för människor, aggressiva mot andra hundar eller visar vakthundsbeteende är inte rastypiska.” (Källa: https://www.skk.se/sv/hundraser/siberian-husky/ )

Så ni som avlar med hög inavels-procent och med fokus på att få vassare hundar=bra draghundar, ni får jättegärna skriva era argument för denna typ av avel och hund. För ärligt så förstår jag mig inte på det. Och som sagt, vi har en ras att bevara. En fin ras med väldigt fin mentalitet, som trots det ofta är en väldigt bra draghund.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Starta, inte starta? 

I helgen var vi på tävling i Hamra. Tyvärr gick det inte alls som väntat..

Urklipp från instagram: “En sån där riktig skitdag där inget klaffa. Först en felkörning pga avspärrning som var borta. Omstart. Sen gick hundarna inte alls. Usch vad dåligt det kändes. Gav upp redan innan vi tagit oss halvvägs och körde mer turistfart. Tror att det tog mer på hundarna än vad jag trodde med två starter och värme. 

Jag var stensäker på att jag skulle ligga sist efter en sån här dålig dag. Men det visade sig att jag ligger trea? Fattar inget. Vi får se om jag startar imorgon eller inte. Vore bra att starta och försöka få en bättre känsla. Men samtidigt känns det ovärt att riskera skador på hundarna så här två veckor innan EM (halt och genomslag på vissa ställen). Nu har jag lärt mig att man aldrig ska ge upp innan man sett resultatet, för man vet aldrig hur det gått för de andra.” 


Jag tog sen beslutet att inte starta. Det var halt och hundarna gick igenom på vissa ställen. Och eftersom jag ska på EM om mindre än två veckor, så kändes det inte alls värt att starta på dom banorna och riskera att hundarna skadar sig. Skulle aldrig förlåt mig själv om det hände något som skulle göra att jag inte skulle kunna åka på EM. Så tror jag gjorde helt rätt beslut!

Nu laddar vi om med några sista träningspass innan vi börjar rulla ner mot Tyskland nästa måndag. 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ambassadörsutbildning 

I fredags eftermiddag rullade jag och mamma upp mot Vemån (Sveg). Denna helg var det ambassadörsutbildning och även lite team building med Royal Canin teamet (draghund). Vi höll till på Ellisgården hos Egil Ellis och Helen Lundberg. Det var riktigt fintoch mysigt, och vi blev serverade gudomlig mat av Helen! 

Under helgen har vi lärt oss mer om Royal Canin och deras produkter. Vad de olika produkterna har för effekt och när och hur man ska använda dom. Väldigt bra och nyttigt! 

Sen har vi även fått höra på lite andra olika föreläsningar, bl.a. hundfysiologi, om Iditarod (Mats Pettersson) och även såklart lite om Egil Ellis. Vi fick även se och höra om hur Egil tränar sina hundar i träningshjulet. Marie visar några balansövningar för att stärka och stabilisera hunden. Egil går igenom lite teori med träningshjulet innan vi går ut och får se det praktiskt 33 glada och exalterade hundar – de älskar verkligen de där hjulet! 

Denna helg har varit otroligt rolig och lärorik! Åkte därifrån full av nya kunskaper och vi alla åkte därifrån som ett starkare team. Tror det är väldigt bra och viktigt att ha ett team man kan ty sig lite till och bolla idéer och erfarenheter med varandra. Draghundsporten är annars en väldigt ensam sport – det är du och hundarna, inget mer. Så jag är otroligt glad över att jag får vara en del av team Royal Canin!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Barmarks SM

I fredags morse åkte jag och mamma, och fyra vovvar upp till Sundsvall. Jag låg i feber förra veckan fram till onsdagen. Så jag var i valet och kvalet fram till torsdag kväll om jag ens skulle åka på SM. Jag visste ju att det skulle vara en tuff bana med mycket backar, så skulle jag orka? Men jag kände mig ändå hyfsat fräsch på torsdagen, och det är alltid bra att vara på tävling för att få rutin och erfarenhet både på mig som förare men även på hundarna. Så jag bestämde mig för att åka.
Målgång dag 1

När jag kom i mål dag ett var jag väldigt trött. Det kändes att jag hade något skit kvar i kroppen, för visst att det var en tuff bana men så där trött borde jag inte varit om jag varit helt hundra. Men jag var ändå nöjd, hundarna hade gjort vad dom kunnat och kämpat på. Men som sagt dom orkade ju inte hålla högt tempo när jag inte orkade. Teamet är ju inte starkare än den svagaste länken, och den länken var jag.


Dom som säger att draghundsporten inte är någon riktigt sport, för man står väl bara och åker med? Njaa inte riktigt va? Haha

Till dag två var mitt mål bara att få en bra runda och försöka behålla min placering. Det var alldeles för många sekunder upp till pallen, så jag visste att det inte skulle gå att komma upp dit. 

Hundarna kämpade på bra denna dag också, men tyvärr ville de inte riktigt springa igenom publikkurvan, och sen blev det även ett bajsstopp i en backe. Så där tappade vi många sekunder, så trodde att hon som startade efter mig skulle komma ikapp. Men vi klarade oss faktiskt och behöll vår nionde plats.

In mot publikkurvan. Man ser att hundarna gärna vill dra sig mot mål och inte ta innerkurvan


Sen på söndag eftermiddag, efter alla gått i mål, var det dags för stafetten. Jag startade ut först i löpningen, vilket betyder masstart. Jag valde att prova Brio, även om jag aldrig sprungit med honom tidigare och han har aldrig tävlat innan, så ville jag ändå chansa. Det visade sig att inte vara några problem alls. Han fattade grejen direkt och bara drog på jättebra i selen och brydde sig inte alls om alla andra hundar. Min stjärna, han kommer bli en klippa att ha i spannet i vinter!<3
Barmark är ju inget jag satsar på, utan det är bara en kul grej och bra för att komma ut och få erfarenhet. Men nu är den tävlingssäsongen slut för min del, och nu kommer vi fokusera mer på träningen inför slädsäsongen som är det jag elitsatsar på. Vinterns stora mål är först SM-veckan i Söderhamn och sedan EM i Tyskland. Sen blir det ju några småtävlingar före, emellan och efter. Men dom två är de stora målen.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ny koja

Pappa har byggt två nya stora fina kojor till två av hundgårdarna. Och i helgen var det dags att sätta dom på plats. Tyvärr kom jag inte hem från Falun fören i lördags kväll, vilket gjorde att vi bara hade söndagen på oss. Och det var jobbigare och krångligare än vi förväntat oss (behövdes bäras, gräva ur mm). Så det blev bara en som hamnade på plats, för sen behövde jag plugga och träna. Men fint blev det! Ska bli kul när även den andra är på plats! 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Säsongens första tävling 

Med draghundar, och egentligen alla hundar som är aktiva, så finns det en maxtemperatur på när dom kan anstränga sig. Alltså det får inte vara för varmt om hundarna ska tränas eller tävlas. Vi har som maxgräns 15 grader, men för att köra längre distanser ska det inte vara mer än 10 helst. Sen beror det ju helt på luftfuktighet också. Är det klar luft vid 15 men hög luftfuktighet vid 10 grader, så är det bättre att träna när det är 15 grader.
I helgen startade vi den första tävlingen för säsongen, och det var alldeles för varmt egentligen (19 grader på lördagen). Men banorna gick mycket i skugga, och vi kylde ner hundarna ordentligt i form av att hälla massa vatten på dom (viktigast i nacke, ljumskar, armhålor). Och tro det eller ej men hundarna var faktiskt inte så påverkade av värmen. Självklart var dom varma, men inte överhettade. Så i lördags gick dom riktigt bra. Då var det dessvärre jag som var den svagaste länken, då jag fegkörde för mycket i kurvorna vilket kostar tid. Men ändå nöjd med hundarnas prestation!


Till idag (söndag) så var det svalare, men nästan 100% luftfuktighet. Vi gick ut med riktigt bra fart, men efter bara några hundra meter blir det skitstopp på Viggo, och tydligen blir han inte klar på det stoppet utan han stannar en gång till även fast han bajsade på morgonen. Så det kostade oss alldeles för mycket tid tyvärr. Och på slutet märkte jag att det var jobbigare för hundarna i den höga luftfuktigheten.

Hundarna har ändå gjort ett kanonjobb och kämpat på jättebra trots vädret. Och Max som gjorde tävlingsdebut i helgen skötte sin nästan exemplariskt, så han får mer än godkänt!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Lyckorus

WOW vilket/vilka träningspass! Var ganska varmt idag (15 grader med första spannet) vilket gjorde att det bara blev den korta rundan idag. Men både mitt och mammas spann gick riktigt bra och verkade inte alls speciellt påverkade av värmen. Som avslutning körde jag kickbike med Max och Viggo för första gången, och det är även dessa två som är tänkt att jag ska köra på tävlingarna i höst. Och jäklar vad bra det gick! Vilka hundar! Fullt ös hela rundan och inte en tanke på att sakta ner. Jag hoppas verkligen att detta fokus och energi håller i sig även på tävlingen nästa helg. Men just nu känns allt riktigt bra och lovande! WHOOP!

Inga bilder från denna kväll, så får bli en från en tidig augustimorgon


Posted in Uncategorized | Leave a comment

Nytt kapitel 

Jag har precis bytt tävlingsklubb då jag inte alls trivdes i den förra. Så idag var jag på första träningen med nya klubben (Södra Dalarnas DHK). (Kan ju lägga till att vi aldrig hade träningar eller träffar tillsammans med förra klubben.) Och det var såå kul ikväll! Så stor skillnad. Dessa människor delar veklingen samma passion och glädje i sporten. Alla tränade ju med sina hundar. Men eftersom mina hundar bor hemma i Sälen så var jag bara med och kollade, hälsade på alla, och agerade handler. 

Nästa träff blir på måndag och då ska vi ha fysträning! Detta är verkligen en start på ett nytt riktigt bra kapitel!Annika Jansson med sitt spann på träningen 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Motgångar

Det har varit väldigt dålig uppdatering här, vilket jag ber om ursäkt för. Men motgångarna har kommit en efter en, och jag har helt enkelt inte haft tid, ork eller lust att sätta mig ner och skriva.
På vår första masstart på SM i Piteå så kom vi iväg jättebra, och hade ledningen ett bra tag. Men sen blev Lilleman halt, och vi halkade ner och slutade på en tredjeplats. Surt som tusan att när man varit och nosat på guldet och sen bara försvinner den drömmen på nolltid. Men hundarnas hälsa går först, och jag kunde inte pressa honom när han hade ont. 

  
Polarhundsmästerskapet i Norråker blev tävlingen efter Piteå. I Norråker debuterade vi i 6-spannsklassen. 
Första dagen gick åt skogen. Eller i början gick det bra, men sen började Jalle som går i led med sina hyss – snappa jättemycket snö och sen gå ut i djupsnön och stanna där… 

Trots det så körde vi ändå in på en femte plats med bara några sekunder upp till fjärde, och ca 1,5 minut upp till pallen. 

Andra dagen gick dock bättre. Jag flyttade bak Jalle till Ecko i wheel, och flyttade istället fram Hjördis. Hon, Ville och Austre gjorde även tävlingsdebut den helgen. Hjördis hade inte heller gått i led så mycket på träning, så det var en chansning att sätta henne i led. Men hon gjorde det grymt bra! Så bra att vi körde ikapp och förbi den som var framför oss, och sen kom vi nästan ikapp trean. Detta gjorde att vi knep tredje platsen! 

  
Foto: Eva Mårtensson 

Men den glädjen varade inte länge. Resan hem från Norråker kom att bli en riktigt mardröm. Vägen mellan Sveg och Särna var glashal, total blankis. Hela bakdelen av bussen släppte och vi sladdade fram och tillbaka över vägbanan. Sen gick det knappt att få stopp på bilen, vilket gjorde att pappa fick ta hjälp av snövallarna för att överhuvudtaget kunna stanna. Vi skulle helt enkelt inte kunna ta oss en meter till utan snökedjor. Så det var bara ut och försöka få på kedjorna. För att ni ska förstå hur halt det var kan jag ju säga att bara man gick utanför bilen så gled man själv, det gick alltså inte ens att gå utan att glida iväg.  Mamma o pappa ute och försöker få på kedjorna

Efter ett tag så fick vi äntligen på kedjorna ordentligt och kunde rulla vidare sakteligen hemåt. Resan tog ca fyra timmar längre än vad vi beräknat. 

Pappa som haft körkort i över 30 år sa att han aldrig varit med om något liknande. 
Helgen efter Norråker var det dags för SM i Gafsele. Vi rullade upp tidigt torsdag morgon. Hundarna var pigga och glada över att få ut och åka igen. 

Lilleman blev ju halt i Piteå, men hade varit helt symptom fri veckorna innan Gafsele. Så jag valde att chansa och ta med honom, för han är en riktigt klippa när han är i form! 

Denna chansning visade sig inte hålla för fem öre. Hundarna gick superbra! Men när vi inte ens kommit halva banan och vi höll ett högt tempo så började Lilleman bromsa. Jag försökte bromsa ner så han skulle känna sig bekväm. Men han bromsade bara mer och mer ju längre vi körde, och flera gånger tänkte jag att nu bryter vi, detta funkar inte. Jag kände ju självklart dåligt samvete för att jag tagit med honom, men han var ju helt symptomfri. Jag visste ju att antingen så kommer det gå eller så kommer det inte göra det. 
Till slut kände jag att vi kan inte köra längre, han vill ju inte alls. Så jag stannade och försökte få ner honom i slädsäcken – förgäves. Så det var bara att sätta tillbaka honom i spannet igen och köra sakta in i mål. 

Detta gjorde självklart att vi kom in sist. Väldigt besviken, inte på hundarna, men kanske på mig själv. 

Så till dag två tog jag självklart ur Lilleman ur spannet och körde endast med fem hundar. Men redan efter nån kilometer så kände jag att något inte stämde. Det var verkligen inget tryck alls i hundarna. Visst att det var tyngre spår än dag ett, men man brukar ändå känna trycket i hundarna. Men det existerade inte. Redan ute på spåret hade jag bestämt mig för att bryta tävlingen. Vi skulle köra in i mål, men att starta dag tre fanns inte. Hundarna var inte sig själva, så skulle aldrig starta och riskera något med dom. 

Resan hem skulle tydligen inte gå felfritt denna gång heller. När vi endast hade fem mil kvar hem så havererar motorn. Som tur var var vi precis vid en stor parkering som vi kunde rulla in på. Och när vi öppnar motorhuven så är hela motorutrymmet fyllt med olja. Så det var bara att ringa bärgare, så vi kunde få hem hundarna. Vi kom hem till slut välbehållna, dock bilen mindre välbehållen…   Olja i hela motorrummet… 

 Hemma efter att bärgaren hjälp oss

Sen så var det Nornäsdraget i helgen. Vi var osäkra på om vi ens skulle komma iväg dit eftersom vi inte har någon bil eller släp för att kunna transportera hundarna. Först var planen att vi skulle åka med Ylwa, men sen fick hon förhinder vilket gjorde att hon inte kunde komma upp. Så då var det ju bara att ställa in allt. Men som tur var fick vi låna ett släp, vilket var guldvärt! Tusen tack till Sara och Tobias! 

Tävlingen gick dock inte som planerat denna gången heller. Hundarna gick verkligen superbra första halvan, då kände jag att om vi kunde hålla det tempot hela rundan så skulle vi kunna ha en hyfsad chans om guldet. Men efter halva banan så kändes det som hundarna bara dog. Antingen var det för värmen eller om skitet efter SM fortfarande satt kvar. 

Jag valde dock ändå att starta dag två eftersom hundarna var pigga och glada och hade bra aptit. 

Men redan efter några kilometer börjar allt krångel. Först ett skitstopp på en av ledarhundarna vilket ledde till trassel, vilket ledde till ett ankarstopp. Sen körde vi ett tag till, ledarhunden gick ut i djupsnön. Trassel. Ankarstopp igen. Körde lite till, då var det skitstopp på andra ledarhunden. Trassel. Ankarstopp än en gång. Och när vi väl körde så fanns det inget tryck i hundarna alls. Så efter andra stoppet gav jag upp allt vad tävling hette, och körde bara turkörning – lät hundarna gå i sitt tempo. 

Förmodligen så är det något skit hundarna har i sig eftersom dom inte orkar vad dom borde. 

Denna säsong blev långt ifrån planerat. VM blev ju inställt, noll flyt på tävlingarna, och bussen som gick sönder. Jag blev även uttagen i landslaget till IFSS EM i Norge som går av stapeln i helgen. Men eftersom hundarna inte är fräscha och vi inte heller har någon buss så kan vi ju inte åka. Väldigt surt att inte kunna åka när en sån här chans ges. 

Motgångarna har tagit hårt. Jag som pluggar på annan ort och bor borta på veckorna och sitter på buss 8 timmar varje vecka för att kunna komma hem varje helg för att träna hundarna, och då offrar väldigt mycket och lägger ner otroligt mycket tid. Så då när det väl gäller och det går som det gått, då tar det hårt, det känns som så meningslöst allt det man gjort inför säsongen. 

Men men, nu ska vi bara försöka få helt friska hundar, ladda om, och försöka hitta tillbaka till glädjen igen. Nu är det bara mysturer i härligt vårvinter väder som gäller! 

  

Foton från PM i Norråker av Martin Wagenius

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Träning i Lillholmsjö

I torsdags förra veckan åkte vi upp till Lillholmsjö för några dagars träning. Egentligen skulle vi då varit på väg till Hamar Hundförarfestivalen, men den blev ju inställd. Trots det, så kunde vi ändå inte hålla oss hemma. Så vi bokade stuga uppe i Lillholmsjö, packade grejerna, och sen åkte vi upp tidigt torsdag morgon.

Totalt blev det tre pass – ett på torsdagen, och två på fredagen. Egentligen skulle jag även kört på lördagmorgon innan vi åkte hem. Men hundarna verkade vara ganska stela och ömma i musklerna, så ville inte riskera något. Kändes lite konstigt att dom blev ömma av så “lite” träning. Men sen fatta jag, och då är det väldigt förståeligt. Vem skulle liksom inte bli stel och öm när det är -33 grader ute (hundarna bor aldrig ute på stakeout. Dom ligger inne i bilen, i boxar med massa halm)? Dock klara dom kylan ändå förvånansvärt bra. Då när det var så kallt fick dom äta Royal Canin 4800, istället för Royal Canin 4300. 4800 innehåller mer energi, vilket är perfekt när det är kallt ute eller hundarna ska gå väldigt hårt. Eftersom de gör av med mer energi vid låga temperaturer och höga prestationer, får de ju ett större energibehov. Och då är Royal Canin 4800 ett perfekt foder!

När vi sen kom hem igen på lördag eftermiddag efter att hundarna legat i en varm bil i några timmar, så var dom precis som vanligt igen.
Men nu har vi införskaffat lite tjockare täcken till dom, så om det blir så där kallt igen när vi är ute, så är vi mer förberedda. Dock har vi ju provat ha täcken på hundarna förr, och det är få som verkligen tycker det är skönt och vill ha på sig dom.

lillholmsjö 021Tillbaka efter första passet på fredagen. “Bara” -26 då

lillholmsjö 071
Och så tillbaka igen från fredagens andra pass. Lite kyligare då, närmare bestämt -31. Och sen under kvällen kröp det ner till -33

Posted in Uncategorized | Leave a comment